Hej på er, just nu så ska jag fixa lite citat och sådant till min 1D-vägg! Vad händer idag?
/anicia

My 1D experience!

Jag och en kompis, Sofia, hade bestämt att vi skulle leta efter killarna på stan när de kom, detta var alltså dagar innan den 13/2-12 när de skulle komma! Killarna skulle ju ha en privat lägenhetsspelning, och därför skulle de vara här i endast en dag och sedan flyga till Paris. Men iallafall, vi hade planerat och detta var en måndag när det äntligen var dags. Hade knappt sovit alls och var jättenervös, även ifall det inte ens var säkert att vi skulle se/träffa dem!

Jag åker till skolan, möter Sofia och vi är båda uppspelta. Vi är med på Engelska lektionen (även ifall koncentrationen var far away) och sedan var det dags! Jasmine och Emma hängde på också.

Vi tog tåget in till centralen, men då får vi veta att deras flyg skulle komma senare, att det var försenat. Vi fick en galen idé att ”tänk om vi hinner till Arlanda? Hinner vi? Ja det gör vi väl..?!” och då vart det bestämt – vi gav oss iväg till Arlanda för att möta upp de! Jag var fortfarande osäker på ifall vi faktiskt skulle få se dem, det var så overkligt.

Vi kommer till Upplands-Väsby och går ner för att köpa biljetter till Upp-tåget för att komma till Arlanda. När vi sitter på tåget på väg dit sitter vi allihopa och hoppas upp och ner och glädjeskrik hoppar fram och tillbaka mellan oss – detta var stort, så himla stort. Jag fattade inte att killarna skulle komma till Sverige, att det fanns en liten chans att vi faktiskt skulle få se dem. Var detta verkligt...?

När vi kommer fram till Arlanda möter vi två andra tjejer som beter sig precis som oss – springer och är helt hyperaktiva. Vi förstod att dem också var på väg att möta upp killarna. Vi småpratade med dem och de var från Örebro! Vi åker hissen upp och nervositeten ökar – här snackar vi fjärilar i magen gånger hundra!

Vi kommer upp till rätt våning, och vi småspringer ut från hissen. Vi visar våra tågbiljetter för kvinnan i ”kassan” och sedan springer vi (inte för att vi hade bråttom, utan för att vi var så uppspelta!). När vi kommer fram till Gaten så är det massa folk där, men knappt hälften av det antal som slutligen skulle vara där. Vi fick bra ”platser” eller vad man ska säga. Alla stod uppställda i två led, så att killarna skulle kunna gå emellan dessa två led – på det sättet skulle alla vara nära de och få se dem.

Vi småpratade med poliserna och andra personer där medan vi väntade, jag var helt sprallig och så otroligt nervös – hade aldrig varit med om liknande!

Jag och Sofia hade skrivit varsitt brev också. Jag hade tänkt att ge det i handen till killarna (vilket sedan visar sig vara omöjligt, mer om detta senare) men sedan kommer Nina, från Sony Music Sweden som jobbar med killarna, och det visar sig att man kunde lämna presenter till killarna åt henne som hon skulle ge till dem sen. Så vi gav breven till henne.

Väntan kändes helt oändlig, men samtidigt behövlig just för att man behövde andas, förbereda sig. Innan killarna verkligen kom på var det tjejer som började skrika när dem trodde att det var killarna, och jag kände hur det sög till i magen – de kommer!!! Men det var inte de, haha.

Nina hade gått runt till alla och vi hade alla planerat tillsammans att hålla oss lugna, att inte skrika och knuffas. På detta viset så skulle alla få möjligheten att se och kanske prata med killarna. Det lät som en perfekt idé eftersom att INGENTING blir bättre av att man skriker och beter sig som djur (vilket folk ändå gjorde sedan...).

Efter ett tag, så börjar tjejerna längst bort att skrika hysteriskt och folk började röra på sig – då förstod vi, killarna hade kommit. De hade kommit!

Jag började skaka och visste inte vad jag skulle göra, det var så overkligt. Vi hade inte sett dem än – men vi visste att de var på väg mot oss.

Jag ser att klungan med poliser närmare sig och tillslut, så ser jag Harry, när han gjorde en Flick med sitt hår. Jag fick hjärtklappning, mina ben skakade, JAG SÅG HARRY, JAG SÅG HONOM MITT FRAMFÖR MIG.

Sedan går dem förbi oss, eller knuffas fram rättare sagt, och då får jag en närmare titt på både Harry och Louis. Helt ofattbart. Zayn, Niall och Liam såg jag inte när vi knuffades fram där, men Zayn och Niall syns i videon som jag filmade. Litegrann iallafall. Liams huvud syns på slutet.

Detta var helt ofattbart, även ifall det var över på några minuter, så såg jag mina största idoler på ca en halvmeters avstånd. Det är obegripligt och samtidigt helt fantastiskt.

En gång i videon (jag har granskat den och kollat ca 100 gånger, haha) så kollar Louis RAKT IN I kameran. Herregud. Kan ej förklara med ord vad dessa minuter betydde för mig, att bara få se dem, det var stort. Så oändligt, underbart, helt otroligt. Jag älskar dem så oerhört och obeskrivligt mycket.

Efter att ha sett dem var vi nog ändå besvikna, eftersom att det blev sådant kaos ÄVEN ifall alla kommit överens att försöka vara lugna för allas skull. Men såklart så finns det ju dem som bara måste förstöra för andra och sig själva, så det var synd. Att bete sig som djur och hoppa och knuffas kommer inte göra att man får komma närmare eller ta bilder osv med killarna. Det gör bara vakterna och poliserna räddare och detta gör då att skyddet blir starkare. Vi vill ju att de ska komma tillbaka, att de ska kunna röra sig i Sverige utan en massa hoppande skrikande tjejer på sig, så att man kan få träffa de, eller hur?

Men efter ett tag så var vi iallafall superglada, vi hade ju faktiskt sett de, på riktigt!!

Efter detta så skyndade vi oss in till stan för att leta efter dem. Vi letade i ca 8-9 timmar och en gång när jag och Sofia såg deras bilder så sprang vi efter som galningar, adrenalinet flödade och vi sprang konstant i minst 1 km. Men vi tappade bort bilarna iallafall tyvärr. Men jag springer aldrig ALDRIG frivilligt, inte ens till bussen. Men då, oj oj vad jag sprang. Helt otroligt mäktigt! Träffade också en massa andra helt underbara Directioners, det var så häftigt när vi var runt 20 tjejer i olika grupper som sprang omkring på stan och letade!

Vi hittade tyvärr inte killarna igen, vi såg bara deras bilar som sagt. Men det var ändå värt det och jag skulle göra om det! Träffade så otroligt fina människor, ångrar inte en enda sekund.

Detta var definitivt den bästa dagen i hela mitt liv <3

❤